Hemma igen.

Mamma: - Johan, du måste frysa i dom där skorna?

- Nja, inte så värst.

- Jo kom nu så köper jag dig ett par nya skor med lite tjockare sula i alla fall.

Och vipps har jag ett till par skor.

Innan jag skulle ut på klassåterträff stack pappa till mig 500 kr som bidrag till öl under kvällen.

Har jag sagt att jag fyller 31 i år? Hemma är det dock svårt att vara vuxen.

Det är hur mycket snö som helst, många minusgrader och jag väntar på ett sms om att åka skoter idag, tvivlar dock på att det kommer att ske eftersom vi kom överens om det i bilen hem i natt. Fulla. Hon dumpades hos sina föräldrar och jag fortsatte åka hem med pappa.

Jag har alltid trivts i skolan, men jag visste inte att klasskompisarna var så trevliga. De som nu kom. Det roliga var att tiden hade stått rätt stilla. Alla verkar vara samma personer men med jobb och olika geografiska hemorter. Trodde det skulle bli nån form av tävling om hur långt man hunnit i livet, men det var väldigt lite prat om jobb, karriär och familj. Trots att rätt många precis blivit föräldrar. Vad vi istället pratade om minns var mer situationsrelaterade saker. Och naturligtvis sentimentala saker. Dom kom ihåg en massa saker som jag inte kunde plocka fram i minnet ens med deras hjälp, jag kom ihåg saker som ingen annan kom ihåg. Det är så det funkar.

Nu blir det visst skoter ändå verkar det som!

Januariregn.

Jag vågar inte vända mig om. Det känns som att det regnar bakom mig. Tror det är bäst att stå kvar här och sen bara gå rakt fram, låta ske det som sker, inte se bakåt för mycket.

Det som står ovanför skulle man också kunna skriva så här:

Det låter som att det regnar på fönsterrutorna bakom mig här där jag står vid datorn.

Nu har jag tittat. Det regnar ute. Trist. Det borde fortfarande vara snö som kommer ner, för det är ju trots allt bara januari, snart februari.

Det regnar alltså. Det är det som är grejen. Inget annat.

Morgon.

Klockan är 05.13 och jag vaknade långt före mobilen ringde sin melodi för att väcka mig, köket luktar kaffe och jag har redan läst ett par kapitel ur min bok, det känns som att jag har all tid i världen. Natten har gett oss mer snö och tidningsbudets hjulspår visar att världen redan är vaken och jag delar den tillsammans med Jonathan Johansson – Aldrig ensam.

Chansen.

Smaka försiktigt på vinet så du inte drunknar i allt.

Det är så lätt att hämta en flaska till om det börjar kännas kallt,

men snart lossnar isen min vän och drömmarna kan ta fart.

Vissa muttrar att tystnaden säger allt men när det är som bäst är ord ett överflöd.

Jag vet att längtan är lång och att man saknar saknaden,

när det var det enda som fanns kvar.

Hjärtat slår och vinet pumpas runt, samma flaska nu som då.

Korka av och öppna upp och låt det stanna natten ut.

Låt det ligga där som en länk mellan då och nu.

Låt det blandas med rummets syre så smakerna blommar upp.

Läppja på huden, känn fjärilskyssen mot kinden, andas in och andas ut.

Bege dig till landet där vindarna är ljumma och tystnaden är lugn.

Här kommer en andra chans, låt den växa och forma den som du vill.

Det är du som bestämmer men vattnet kommer ändå att frysa till is.

Jag vet att längtan är lång och att man saknar saknaden,

när det var det enda som fanns kvar.

Har du format chansen nu, har du format den som du vill.

Gav du den syre och näring, gav du den tillräckligt med tid.

Dagen kommer, då du måste försvara allt,

då tystnaden gör uppror och allting måste kläs i ord.

Så smaka försiktigt, min vän, så du inte drunknar igen.

Nysnö.

Det händer inte så mycket.

Lite som när man gått på en stig i skogen och snön har täckt över spåren. Ingen kommer någonsin veta att du har gått där, ingen kommer någonsin veta att du har sett träden och stenarna. Ingen kommer någonsin veta att du har andats och att ditt hjärta har kämpat och troget slagit slagen som krävts för att dina ben ska ha orkat gå just där. Du vet att det är upptrampat och uttjatat men det finns ingen historia att se för dom som kommer efter. Det händer inte så mycket.

Cohen.

Har jag berättat att jag är helt fast på Leonard Cohen nu?

Det är jag i alla fall.

Muntergök.

Som stjärnor som föll ner och svärtade ner jorden.

Man blir som man umgås.

Muntergök.

Dåtid.

Jag lyssnar på ett program på radio, om en tjej som pratar om utanförskap, om självskadebeteende och jag tänker på ett ex. Ett ex som sa att hon ville berätta saker, men att jag inte ville lyssna. Hon ville berätta om sin barndom, sin skolgång, att det fanns saker som ingen har fått höra, inte ens hennes syster. Att jag inte visade intresse, skyllde på annat. För jag visste nog inte hur jag skulle ta emot det som skulle komma. Men jag ändrade mig inte och hon berättade aldrig och jag fick dåligt samvete. En enda gång märkte jag på riktigt att det låg saker och pyrde. Hon håller ihop sig bra.

( Å andra sidan: Om hon aldrig berättat det för någon så hittar hon nog alltid ursäkter till att inte berätta.)

Samma visa.

Jag läser en bok. Sommarljus, och sen kommer natten av islänningen Jón Kalman Stefánsson. Naturligtvis tar personer i den här boken livet av sig, precis som i mina senaste lästa böcker, verkar som att jag dras till såna just nu. Trodde det här skulle vara en fin bok, den är i och för sig rätt fin också men lite rå, fast det är klart, verkligheten är ju rå.

Den som gråter vid en begravning gråter inte minst över sin egen död, och samtidigt över hela världens undergång, för alla dör och till slut finns inget kvar.

... men om nätterna tog vi inget ansvar och skulle aldrig göra det heller, natten är utan ansvar, vi blir några centimeter längre eller fjorton centimeter kortare och bruna ögon blir gula, en skogsmus anfaller en katt, en hund blir till en enkelbeckasin och vi kysser läppar som vi aldrig bort kyssa.

Just nu.

Porter till förrätt. Oxfilé, potatis, vinsås och vin utan sås. Porter till efterrätt, just nu spelar M.H piano bredvid mig men annars är det jag som spotify-DJ:ar, medan han lagar mat. Det är en bra fördelning tycker jag. Efter det här blir det nog till att gå hem, dvs till SKÅL. Eller nåt annat. Vad vet jag. Tydligen ska jag få med mig ost hem, han gillar inte ost. Det är en märklig människa. Roligt att dom finns kvar. En annan vän gillar inte sås. Det är nog nästan ännu märkligare.

Tellus.

Typiskt att jag ska upptäckta allting försent, som svtplays världens konflikter. Fanns bara två avsnitt kvar. Liberia och Uganda. Hade gärna sett allihop, kanske finns någonstans på nätet att glutta på tex youtube.

På den här lilla planeten våldtas, stympas, bortrövas, fängslas och avrättas män, kvinnor och barn hela tiden, dygnet runt. I Uganda stympades folk av LRA (herrens motståndsarmé) de knipsade av de civilas öron och näsor, de satte hänglås för deras munnar och de använde bibelcitat som stöd "Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll" (matt 18:8)

Förresten, vem var det som inte tog bort dammet i torktumlaren?

Fontän.

I natt vaknade jag av att jag nös rakt in i väggen. Tur att ingen låg bredvid mig, förkyld som jag är.

Och för övrigt (W?)går det inte att muta någon med baja rosa för att komma åt min andra, låsta, blogg. Men som tröst på såren så kan jag ju säga att det inte står nåt där som inte står här, inte än i alla fall.

Villekulla.

Ofta funderar jag på vad jag vill med det här livet, ibland lite mer intensivt än annars, de senaste dagarna har varit mer intensiva än normalt. Naturligtvis har jag inte kommit fram till något, det hör liksom till. Kanske har något spår integrerats i mig som omedvetet har satt sig. Naturligtvis har jag ett bra liv, för när man lider av tristess så tror jag att det betyder att livet är för lätt, för lite att kämpa för. Att man är för lite beroende av sig själv, att man gör för lite saker till sig själv. Självförverkligandet är lika med noll. Vad mår man bäst av: Att åka till IKEA och köpa ett bord, eller att snickra bordet själv? Jag skulle lätt må bäst av att snickra det själv. Frågan är varför jag inte gör det. Tid har jag, pengar har jag, kunskap har inte men är nog inte så svårt att plocka in, utrymme har jag dock ont om. Jag har nog inte intresset heller, men måste man ha intresse för allt man gör? Jag tror inte det, det är ytterligare ett bortskämdbeteende, lite som att vara kräsen vad gäller mat. Detta, kärleksrelationer och vanliga interaktioner har jag och G diskuterat på Café Villekulla idag, det var bra, vi har lite samma erfarenheter och samma saker som hänger kvar och samma saker som väntar oss och samma saker som gör oss till dem vi är.

Nu lyssnar jag på cornelisboxen på vinyl som jag köpte för 30 pix. Asbra.

"vad bryr jag mig då om allt guld du äger om själen är undernärd"