Pennan.

Att skriva på en mobil är värdelöst. Tar längre tid än att skriva med en penna, och det känns som man skrivit jättemycket trots att man inte skrivit knappt något alls och känslan blir teknisk och inte vid. Det känns som jag är klar efter bara några rader, det ena leder inte till det andra eller så är det bara att jag alltid känner mig skyldig när jag håller på och skriver på telefonen. Varför vet jag inte, för det behöver jag inte. Kanske är en helt vanlig projicering från en skyldig till en oskyldig. 

Annars läser jag mest Donna Tartt på kvällarna. 

M.M

Det var ju tråkigt det här med pappa sa han i telefonen. Jo sa jag, vad betyder det att det kommit metastaser till lungan frågade jag, fast jag egentligen nästan visste, hur ser överlevnadsprognosen ut?

Överlevnadsprognosen är i stort sett noll sa han. Han min bror, han som jobbar med att identifiera olika cancerformer, men det kan skilja sig från typ till typ och det finns nya mediciner så det kan ta några år. 

En lättnad. Men ändå en tyngd. En väntan igen, en väntan på utredningar och undersökningar en väntan på en väntan. Senaste gången var för fem år sedan. Då dog mamma. Nu är det kanske pappas tur. Ingen hann i så fall fylla 65 och jag vet inte om jag hämtat mig så pass mycket att jag klarar av det en gång till nu. Fast det är ju klart att jag gör, det finns inget val.