Påfyllnad.

En ynnest att ha ditt lena ben under min hand. Ditt lår, din ljumske. Knät som mina  fingrar gör en markör runt. Magen, halsen, läpparna, håret. Nyckelbenet, armen, mina fingrar fortsätter att smeka din underarm, handen och dina fingertoppar mot mina. Över troskanten och låret, undersidan, översidan över troskanten igen. Din mage under mina fingrar. Långsamt och mjukt. 

Suger åt mig all närhet jag kan av dig. Under tiden spelar du candy crush och strax kommer du att säga att du måste sova.

Runtruntruntstrunt.

Som en början på något nytt la han sig i sängen för att vänta.
Vänta på morgondagen då det nya skulle komma, då han skulle ta tag i livet. Igen.
Ut och springa, upp och skriva, ner och läsa, ut i naturen, lära barnen allt han kan vilket går på en kvart. Lära känna själen hos henne som sover bredvid honom. Ägna sig åt det som är viktigt för honom. Kallt, det drog kallt från fönstret som han måste öppna lite för att det inte ska bli för varmt för att  sova. Kallt, det är för kallt utanför täcket så han ligger kvar och snoozar en stund till och allt är som vanligt. Uppduschakläpåsigätafrukostborstatändernaivägtilljobbet.

Igen.

Ja jag vet att jag går in här på bloggen ungefär en gång i halvåret och skriver att jag tänker börja skriva igen. Det här är en gång i halvåret. Och jag skriver igen. Nu är det mellan att riva upp plastmattor för att få fram trägolv. Riva tapeter för att inte veta vad vi ska göra där sen. Men tapeterna ska ju ändå ner tänker vi. Så vi tar ner dom. Utan pardon. Och jag har fått itris och en förändring i ögat, fota om igen om tre veckor för att se om förändringen har förändrats. 

Annars bekymrar jag mig mest för att Sverige ska gå åt helvete. Och då tänker jag inte på invandringen utan på SD. Jag har alltid varit mer rädd för främlingsfientlighet än för främlingar. Annars vill jag mest hem eftersom jag sitter på ett tåg från Stockholm. 

Då är då och nu är nu men då är ändå nu.

Det säkraste som finns, näst efter att jorden kommer att gå under, är att ingen beröring sker efter läggdags. En gång var det lite spännande att lägga sig, visste inte riktigt vad som skulle hända och när det hände så visste man aldrig vad som skulle hända. Det vet man nu. Ingenting. Förr var ett annat liv, ett liv med längtan och tillit. Idag är ett annat liv, ett liv med sömnbehov och undanflykter, kanske en puss vid diskbänken och en smekning på handen framför teven.
Med ett bestämt tryck med armbågen så täcket glider ner mellan världarna så ingen främmande hud når fram. En säkerhetsåtgärd eller bara en vana, kanske en relik från ett år sedan. Då naglarna var långa och målade, då träningen var frekvent och cigaretten var i munnen, då när mc-kortet hägrade och något konstigt svar på en blogg passade perfekt in på livet som var då. Precis som bilderna som finns på den här datorn.
Men nu, nu är det mest jägarstaket som gäller och jag tänker att allt är glömt och att det egentligen inte spelade någon roll. Det är så jag tänker medan jag längtar efter din åtrå.

En björk på en ö i en by.

Plötsligt sitter man och googlar hur man ser att det är blåbetong och hur höga radonhalter det är i en liten by i Småland. Hur en soting och en fiskgjuse ser ut, för det är en populär fisk som fågeln antagligen fångar vid Nömmen där huset ligger. 

Hörde på radion idag, att kvadratmeterpriset i huvudstaden är 80 000. Åttiotusen. Det betyder att huset som ligger i byn skulle ha kostat 24 000 000 om det låg där. Nu gör det inte det. Det är inte ens sjusiffrigt. Det är inte heller  här-ska-det-levas-hela-livet-huset men det är en bra språngbräda. Och kanske blir det så. Och då vill vi ha det så. Besiktning på fredag, kärestan ska på jobbintervju och hon fyller år. Vilken present. Ett hus och ett jobb. Och så mig då. 

"Ingen jag känt 

har pratat så mycket 

om moral 

och

haft så lite av det själv."