Planering.

Han tänker att han borde ha förberett sig lite bättre för livet. Kanske tänkt på att skaffa sig ett riktigt jobb, ett jobb som gör att det kan bli lite större handlingsutrymme på hemnet. Så att valen inte stod mellan litet eller inget, mellan långt bort och större eller nära och för litet. Eller en lägenhet med utlösande handpenning. Samtidigt funderar han på varför han har börjat med den fula ovanan att jämföra sig, jämföra sig med sina bröder och andra som har större handlingsutrymme. Sånt trams har han inte varit mycket för förut, kanske beror det på att det blir så tydligt med barn, att det inte bara är jag som ska vara nöjd nu utan någon annan också. Fast han vet ju att det inte hänger på det, men han vet också att det inte förstör.
Det känns i alla fall bra att veta vart i landet det är tänkt att bo nu, så att livet kan byggas på utifrån det. Så att livet inte läcker ut i för många förgreningar.

Hon sa: Här är vänster och höger hjärnhalva och det ser bra ut. Det kan vara bra att veta, för när dom är 15 tror man inte att dom har några hjärnhalvor.

För några dagar sedan visste han vad han skulle göra med sitt liv. Det var en blandning av intagning och en lysande lanterna på en lugn midnattsstorsjö. Där och då var det egentligen den andre som skulle få lite nya infallsvinklar var det tänkt, men han misstänker att det snarare var han som fick det. 

Idag är det ruta ett igen, den rutan där man börjar ifrån när man redan har gått en massa rutor i livet och råkat stanna lite för länge, inom samma tema, på en och samma. För självklart är det inte ruta ETT.

Det bästa är nog att gräva där man står. Så länge man inte sitter på grenen.