Varmt täcke.

Vuxenpoäng.

Idag för ett år sedan vankade jag ut och in i ett rum på Gävle sjukhus. Trötta ögon, vakande natt, handhållning, morfin, frånvaro. Ibland fastnade jag i uppehållsrummet med en del av familjen, ibland bredvid den döda kroppen med övriga familjen. Ungefär nu kom det att bli kallt, som en krispigt sval vind som svepte in över rummet. Min vän häxan säger att det är själen som hämtas då. Själv trodde jag att det var mina spänningar som släppte. Så enfaldigt, spänningar som släpper mot själar som far vidare. David mot Goliat.
Nu ett år senare är jag på väg upp mot Sandviken igen, mot ett före detta hem som ligger på hemnet och en pappa som bytt Gästrikland mot sitt kära Småland, Åshammar mot Lammhult. Han gillar storstäder.
Perioden med sjukdom och död är den enda gången, trots faderskap och dess innebörd, som jag känt mig vuxen. Så mina subjektiva vuxenpoäng är 5p de andra 5 får jag när pappa dör. Hoppas jag inte får mer än 10 vuxenpoäng.

Andra varvet.

Årsdagen närmar sig. Det märks. Det känns; det trycker i kroppen, det förvirras i tankarna. När lampan har släckts far det omkring små myror som flyttar mina tankar, som gör att jag ibland ser syner, som gör att jag måste gå upp igen. Leta efter hennes böcker i bokhyllan, börja läsa några rader, lägga tillbaka. Om livet varit annorlunda hade jag antagligen behövt gå långpromenad efter långpromenad i natten, kanske så att jag skulle kommit fram till gravstenen så att det inte känns som att den blivit övergiven.
Och tårarna som ibland bara kommer. Lite här och var. I bilen, framför tv:n, när jag matar min son, i duschen. Fler och oftare ju närmare dagen vi kommer.

Ibland vill jag bara ha en kram, en smekning över håret, en blick som ser in i mina röda ögon och en röst som säger att det är okej. Att det är okej Johan.
Timbuktu – Flickan och kråkan