Löven håller på att dränkas i vattenpölarna när de slutligen tappat fästet och hamnat på asfalten, färgen på balkongen flagnar efter stormarna.
Där nere i söder får luften, marken och träden besök av flyende flygare efter flerahundramilsnavigering. Någonstans där säger folk att allt förändras, att någon annan ska ta ens plats. Fogen svetsas samman och vi pratar om att följa fåglarnas strävan, för när kvällen kommer är det enda liv man har bräckligt. Då faller ramarna isär och ingenting blir svårt, ljuset i skarven sipprar in och ger tankarna kraft och realism.

Jag tänker mig att det är lite som att sträcka ut handen från det varma täcket, låta fingrarna leta reda på sladden och röra sig uppåt tills de hittar knappen och knäpper av lampan som står där på nattduksbordet. Den processen är relativ enkel och smärtfri förutom kylan som slår mot huden, när armen dessutom måste bryta luften i rörelse så blir det ännu kallare. Att få tillbaka armen under täcket utan att monstret under sängen greppar tag, biter, nafsar och grymtar gör att armen tvingas fara blixtsnabbt tillbaka från lampknappen och ner under det varma täcket. Så tänker jag mig att det är.

Frekvens.

Ibland blir allt så dumt, ibland blir ibland oftare, ibland så pass ofta att ofta känns som alltid, även om alltid inte omfattar samma tidsspann som oavbrutet. Men alltid är en spiral som skapar sina egna tankar och lagar och den spiralen har inte sitt slut där den är som bredast, utan där den smalnar av där nere i jorden. Varje gång alltid är blir det ett hack till att klättra upp för att undvika jordens lera, varje gång regnet och blåsten slår mot rutorna alltid ett nytt hack. De börjar komma lite för tätt nu.

Undra om det finns ett samband med att bli pappa och att telefonen plötsligt endast fungerar för utgående trafik.