Lag.

Ibland kommer gamla trotjänare tillbaka.

The Cure – Treasure

The Cure – Bare

The Cure – This Is A Lie

Jag har inte någon talan i någonting. Och om jag hade haft det så vet jag inte vad jag skulle ha sagt. Men en sak vet jag och det är att jag inte tänker på mig själv mest och det kan vara just det som är problemet. Att hela tiden känna in närvaro. Läsa av mönster och stämningar, hitta ledtrådar till det kommande, försöka göra andra nöjda med mig, så lite kommando. Göra saker som jag egentligen inte är så sugen på bara för att vara till lags och när jag inte gör det så är jag inte till lags och då tänker jag bara på mig själv.

Solen.

Igår var jag och L och ett kompispar till oss på Lokal. Där och då kändes livet rätt gott och det berodde inte på maten. Jag tror att det var första gången som mamma helt släppte greppet under några timmar och jag skrattade flera gånger, riktiga skratt, spontant och ärligt. På förmiddagen idag kändes det som om jag hade kommit ut från en bubbla, att jag levt i ett töcken där jag sett och hört men inte tagit emot speciellt mycket av det som sagts och gjorts. Autopiloten har varit på. Nu känns det som att den där bubblan kommit tillbaka igen och töcknet kommer som beställning. Men det gör ingenting för jag vet att den kommer att försvinna igen och det var skönt att friköpa sig några timmar och gnola på en liten sång på väg till spårvagnen.

Men vad är det hon sjunger, hon den där Annika? något med att "jag nynnar mycket men jag sjunger knappt längre" men nya tider kommer, våren, solen, sommaren. Och i sommar, i sommar kommer solen.

Kanske borde sätta siffror som rubrik. Blir liksom lättare då kan tyckas.

- Jag är en såndär som vill göra mycket men aldrig gör nåt.

Han: Det intrycket har jag inte fått av dig.

- Så jag har lyckats lura dig också.

Den vita slipsen.

Nu har den vita slipsens dag varit. Det var fint, det var tomt, det var gråt. Det var överlämning, det var orgel, sång och bön. Vita och röda rosor lades på kistan under mumlande ord eller tänkande tankar. Det var hennes närmaste kollegor och vänner, det var hennes uppväxtfamilj och hennes uppväxande familj. Det var lugnt och stilla, frid och fröjd. Precis som hon själv både i livet och i sin gråa kista med vita orkidéer på. De sa att buketten var fin men jag ser inte sådant, men jag tyckte det också eftersom jag vet att det var hennes favoritblommor. Jag såg även att det var en bit björknäver i den och det tyckte jag var fint alldeles av mig själv.

Det har faktiskt varit en fin helg på många sätt och vis. Tårar som runnit vid middagsbord och vardagsrum, berättelser från förr. Om tuggummi med barnbett på som var jobbigt att se för han visste inte om han någonsin skulle få se sin lillebror igen när han skulle hjärtopereras. Bröder som förenats, som lagt undan händelser och istället ser varandra. Det har varit stöttning, förståelse och skratt.

Jag undrar dock hur min pappa har det just i denna sekund. Första kvällen och natten ensam i huset efter begravningen. Och jag hör mammas första ord till mig när jag för sista gången åkte upp för att träffa henne, jag kommer bara ihåg inledningen:

Jag hade helst velat leva men...

Nu ska jag sätta mig vid fönstret och äta en smörgås. Sen ska jag gå och lägga mig i sängen bredvid L och stirra lite på den där ljusa punkten som kommer in genom persiennen och lyser upp en punkt i bokhyllan.

Övning.

Kl 19.52 ringde L och sa att hon skulle komma strax före nio. Fick för mig att försöka hinna skriva en låt till dess. Det var evigheter sen jag gjorde musik så allt som kom ut välkomnades. Det här är vad jag hann med, och inte helt oväntat kom det att handla om död och jag avbröts att en dokumentär om Cornelis började inte för att L hann komma hem.

Jag visste inte hur det kändes

att ha dig i mitt liv

men jag vet nu hur det känns

att aldrig mer få se dig.

En gång hade jag en önskan

som jag tror dog med dig

Snart kommer annat som jag vet att du

hade velat se

Vi stod alla runt din bädd

och jag sov där samma natt,

samma natt som ditt rum blev kallt

och dom hämtade dig,

Ja dom hämtade dig, dom hämtade dig

Jag undrar varför du ville gå

men jag tror att jag förstår,

ja jag tror att jag förstår

jag kommer också att passa på

när dom kallar mig.

Gitarr:

Capo på 3:e

och så lite Am, Em C

och så lite G D dsus Bm Gm

Typ så.

1,5

Jag tror att mamma börjar pysa ut. Det hände något igår när vi satt och tittade på Patrik 1,5. Hur känslan spred sig ut i armar och ben för att sen kulminera när vi la oss. Det är så märkligt, jag vill stå på stortorget naken och låta alla människor slukas in i min själ, samtidigt som jag vill ligga i en isoleringscell så jag inte behöver träffa en enda människa. Ingen som pratar, ingen som rör mig, möjligtvis en stereo skulle det finnas.

Klumpen i halsen, krypningarna i skinnet och blodet. De ickeexisterande tårarna men med hjärtat som vill brista, kroppen som vill springa, spricka. Ingenting är för litet men allting är för stort. Hur jag längtar och hur jag aldrig vill komma fram. Jag känner mig så liten och så rädd. Min dödlighet har blivit så uppenbar och jag undrar hur jag kommer att leva mitt liv. Mitt liv som jag inte vet någonting om. Jag läser om hur man ska leva sina drömmer, leva för det man brinner för. Men det står ingenting om hur vi andra ska leva, vi som inte har några drömmar, vi som inte brinner för någonting men som har en rastlöshet, ett frihetsbehov som är som den klassiska rockstjärnans jakt på någonting som ingen vet någonting om? Jag mår illa och jag hoppas innerligt att det är mamma och ingenting annat.