Stora rummet.

Vi satt framför vedkaminen, veden luktade och elden sprakade.

Han sa att han inte skulle orka ta hand om ett helt hus själv, att han skulle sälja det. Dela eventuell vinst på fyra och sen flytta till en mindre bostad. Antingen här uppe eller nere i Småland om någon ville anställa honom där. Där hade han närmare till två av barnen, istället för ett här uppe. Jag fick instruktioner om kassaskåp och deras bankkonton, om något skulle hända även honom.

Pappa har tänkt i tysthet. Precis som vanligt.

Hennes förvirring som uppkommer när hon är trött, att hon förväxlar fjärrkontrollen med telefonen, att hon tror att min mobilladdare är en timer, att hon två gånger på en timme är på väg att gå upp för att se på TV, på ett program som skulle börja om två timmar. Att hon börjar prata mitt i en tanke, att hennes tankegångar inte är logiska. Frågan är om det är något annat på gång också.

Dagen.

Jag klädde på mig en kvart före. Trots att jag gått upp dit varje dag under nio års tid kom jag inte ihåg hur lång tid allt tog. Skor på, jacka på, mössa, vantar, halsduk, nycklar, mobil, pengar. Ut på farstubron, ut på vägen på den hårt packade snön, gick förbi några skoteråkare, gick över ån, upp för den vaga backen och jag var framme. 20 minuter förtidigt. Pumpade mina händer, vickade mina tår, hoppade på fötterna. Ställde mig bakom kyrkknuten. Kallt. Bussen kom, hoppade på, chauffören hälsade så klart. Betalade 35 kr med mitt visakort. Jag var ensam på bussen, så klart. Sen kom det två passagerare till, det störde mig. Jag ville åka ensam. 30 min senare plingade jag när jag ansåg mig tillräckligt nära mitt mål för att kunna gå. Kom fram, vit om tårna. Han skrattade och undrade vad jag hade för jävla skor, han vred, vände och knäckte. Snabba vändor på Bokia, Fotobaren. En man frågade när jag tog ut pengar hur mycket jag var tvungen att lägga i, 5 kr, 10kr? Han trodde jag köpte frimärken ur maskinen. Klingande gammelsandviksmål. In på Sveriges bästa bibliotek 2010. De hade flyttat skivorna. Pappa hämtade mig efter sitt jobb. Ja. Mer än så hände inte idag.

Middag.

Ögonen som sken

läpparna som formade orden

och lungorna som gav sucken.

Jag såg besvikelsen skönja över ansiktet

hur du vände dig om och

hur han tittade ner i tallriken

Du ville hjälpa till

glad och stolt

över att vara lite pigg

och han är som jag

jag är som han.

Kall och disträ.

Fläck som fläck.

I magen är det någonting som rör sig. En molande rörelse.

Där bakom kökslampans profil yr snön runt i lätta kastvindar.

I mitt huvud processas det väldigt lite, jag har blivit märkt av det fyrkantiga verket.

Orangegult lyktstolpsljus letar sig in genom persiennerna, fram till min pupill som smalnar.

En flickvän skällde på mig en gång. Hon sa att jag ägnade för lite tid till sådant som var relevant, som att ligga och räkna födelsemärken på hennes rygg. Naturligtvis hade hon rätt.

Nu har jag tagit lärdom och ägnar min tid, liggandes i soffan, åt att räkna fläckar i taket.

Meningslöst.

Jag har ingen lust till någonting.

Visst, jag är väl aldrig något energiknippe som kastar mig in i saker med hull och hår. Men jag brukar uppskatta vardagen.

Men nu har jag verkligen inte lust med något.

Ingen musik är bra, ingen mat är god.

Ölen känns blaskig och godiset blir jag illamående av.

Sova har jag ingen lust med och jobbet är mer en transportsträcka till något som jag inte vad det är.

Skolan är meningslös för att jag tycker att kunskap mest känns till för skryt.

Att resa känns mer som att det är något som andra tycker att man ska göra.

Och jag bryr mig inte riktigt vad som händer och sker, ansvarskänslan har bytts ut till rutin.

Borde kanske skaffa mig en fjällstuga att flytta in i

så jag kommer bort och kan låta tystnaden fylla upp tomheten.

Istället för massa skit.

Kanske är det bara mörkret som sliter hårt i år.

Ögonen.

I morse tittade jag mig i spegeln och det var något som hade förändrats.

Lite rynkigare än för några år sedan och lite gråa hår här och var, det gör detsamma, det är bara snyggt.

Men ögonen. Det var något i dom som inte riktigt var sig likt. Lite mindre glans, lite mindre färg.

Kanske bara ovanligt trött av för lite sömn eller av för mycket oro. För mycket electrovågor från dataskärmen. För mycket känsla till för mycket abstrakt realitet.

Bo Kaspers Orkester – Ännu en dag

Känslan.

Det fina, vackra, subtila.

Fingrar mot kinden, en hand i håret.

Ett skratt, en blick.

En kaffekopp, en chokladbit.

En parkbänk vid järntorget med frost

Ett hjärta som slår av sin rost

Mössor, halsduk.

Två händer flätade i handsken.

Fickla.

Det gäller för oss att hitta känslan

bakom leendet

Ibland ser jag en glöd

som brinner upp i rök.

Det droppar ord från din mun

det droppar svett från din hud.

Änglarna faller hårt

djävlarna har ingenting att falla på

Stjärnorna lyser som glitter

gav dig rätt att förakta mer

de tysta läpparna spricker

Det droppar ord från din mun

det droppar blod från din hud

Ska du falla hårt

eller har du ingenting alls

att falla på.

Ack.

Det finns mänsklighet.

Det finns människor.

Bra om man kan se skillnad på det.

Man ser inte heller skogen för alla träd.

Men samtidigt

så ser man inte heller ett visst specifikt träd

för skogen.

Man skulle kunna fokusera på just det trädet.

Se barken åldras, ser hur löven svajar i vinden.

Utan att tänka på den stora mörka skogen.

Men ack.

Tomas Andersson Wij – Vi är värda så mycket mer

Täcket.

Tänkte lägga mig.

Mitt täcke låg inte i sängen som det bör.

Istället låg det i soffan i vardagsrummet.

När hände det senast?

Och när var det senast som det var jag som använde det i soffan?

Jag har verkligen blivit helt wild and crazy.

Ja jag säger då det, spärrarna släpper.

Helt wild and crazy.

Besked.

Diagnos:

Äggstockscancer (av 3:e graden?)

Behandling:

Cytostatika

När:

Påbörjas 9/11-2010.

Prognos:

Bättre än befarat men med hög dödlighet vid sen upptäckt.

Jag tror att 3:e graden är sen upptäckt. Det är dock oftast då den upptäcks.

Säkerhet:

Äggstockscancer, cytostatika och 9/11-2010.

Det andra är googlegissningar.