Läppstiftet.

Jag kommer på mig själv att sitta och komma på formuleringar, hur de ska landa på tungan och blåsa iväg ut genom läpparna. Just när jag passerar läppstiftsbron, mitt på, precis där all kollektivtrafik måste bromsa in, hittar jag en slipad formulering tillika argument. När femman åkt ner och landat på ön så är den som bortblåst men jag har kvar samma känsla.

Och idag såg jag Amanda Jenssen. Hon är het. Både till yta och röst. Så där hes.

Bröllop.

Igår var jag på mojitofest i Partille. På den festen fanns en herre som hette Nils. Nils fick ett telefonsamtal av en vän som hade ringt till fel Nils. Hon skulle till en annan Nils som hon hade sökt i många timmar. Denna Nils skulle nämligen gifta sig där och då men gick inte att få tag på. Vi tyckte det var en fantastiskt historia och spånade om vad som kunde ha hänt honom. Det mest naturliga var att han hade bangat ur, satt på ett plan någonstans och mådde skit. Han kunde också ha tagit värvning i armén och var just då under vattnet i en ubåt så han inte gick att få tag på. Efter ett tag försvann denna diskussion in i andra ämnen. Festen-Nils fick i alla fall i uppdrag att ta reda på vad som hade hänt med bröllopsnils och berätta det.

Efter några timmar kom han och sa att han hade fått reda på vad som hade hänt med den andra Nils och varför han inte hade kommit på sitt egna bröllop. Han hade glömt bort det. Han var i Falkenberg på en 30-årsfest. Bröllopet var i Alingsås. Undra om det det skulle blivit ett stort bröllop? Undra om de kommer försöka en gång till och undra hur deras vardag ser ut, om bruden är förvånad eller inte.

Mössan.

På skolgårdens höstasfalt lekte ni tafatt.

Du tog hans mössa och efter fniss och skratt och uträknat jagande över skolgården ställde du dig i ett hörn och höll hans mössa bakom ryggen. Enda sättet för honom nu att kunna få tag på sin mössa var att omfamna dig för att på så vis komma runt din kropp och nå mössan.

Han hade länge drömt om att få hålla om dig när han låg hemma i sin säng eller åt middag med sin familj eller när han var ute och cyklade, men det vågade han inte nu. Inte nu när det var på riktigt, inte nu när du stod där i ett hörn i skolkorridoren med din grovt stickat bruna tröja, under vilken man kunde börja ana ett par bröst. Inte nu när han såg ditt hårsvall och den allra sista tapperheten rann ur honom när ditt klingande skratt träffade hans trumhinna och borrade sig rakt in i hjärtat. Skrattet fördes sedan vidare, utan omvägar, ner till magen för att där väcka alla fjärilar till liv. Fjärilar som fortfarande långt upp i vuxen ålder kom att befinna sig i någon form av djup dvala. Där varje upplivningsförsök kom att resultera i att de bara sprattlade till lite, som om de hade fått kramp och bara behövde sträcka på sig. Nu flög de fritt omkring och kom åt en massa känselspröt som påverkade varje cell i kroppen.

Under en längre tid hade han sett henne som någon speciell, han trodde också att han var lite speciell för henne. Han visste i alla fall att hon visste om att han fanns. Bara en sån sak. Hon var den som alla ville dansa med på skoldanserna men ingen vågade ta steget. Han vågade inte heller men hade ändå, på hennes initiativ, fått dansa med henne. Det var en tryckare och han kände hennes lukt från håret, från huden, han hade hennes öra mot sitt, kände hennes bröst mot sina revben och redan då visste han att han detta var något speciellt.

Han som knappt hade lärt sig olika länders placering på kartan eller lärt sig att formulera sig på engelska stod nu där med dig i ett hörn i skolkorridoren, om det hade varit några år senare hade ni antagligen börjat hångla snart, och visste inte vad han skulle ta sig till. Han kände en interaktion som han inte riktigt hade lärt sig att hantera. Hur hanterar man ett skratt som blåser liv.

Ohlsson.

Jag läser Gregorius. Boken som handlar om prästen i Dr Glas.
Där kan man läsa:
Om mannen i spegeln vore en blomma, då vore det bara en tidsfråga innan trädgårdsmästaren skulle hejda sig, rynka pannan och ställa ifrån sig vattenkannan, och han skulle böja sig ner och nypa bort den vissnande växten, eftersom den är bortom all räddning. Och det är naturens gång. Det kommer nya blommor och de måste ha ljus och rymd.

Och tydligen så ska man ha skriv-fliken intryckt. Då funkar det till och med att länka.

Som så här: Lewis & Clarke – Disintegration en superb cover på en, faktiskt, rätt så medioker curelåt. Faktiskt för att the cure var mina husgudar från 5:e klass fram tills de sakta tynade undan i takt med de vuxna åren för att med jämna mellanrum göra sig påminda.