Gamlingen.

Glädjen som sipprar ut ur hans ögon, benen som springer upp och ner för trappor. Tröjan som är full med glass, håret som är fullt att ris, makaroner, ketchup, avocado, allt. De nakna små fötterna som virvlar fram över vårt golv, alla timmar han är i havet eller sjön när vi badar. Blir vit om handflatorna och blå om läpparna. Nya uttryck i ögonen, nya ord ur munnen, nya hastigheter att prata i. Han har verkligen börjat bli en person, en snäll en, förutom mot sin lillebror som han gärna slår och tar leksaker ifrån. Blont hår och blåa ögon och jag tror ofta att han är äldre än vad han är och jag sörjer redan ibland det som redan har varit. Snart är han tre, jag vet, det låter tramsigt. Men en treåring är så jävla mycket större än en tvååring, så tre är stort.
Och är jag verkligen den enda föräldern som tycker det är roligt och sött när ens barn säger satan efter att han slagit sig?