Jorden.

Det är konstigt det där. Man tror att man har sina rötter nedgrävda, att man är trygg i sig själv. Men plötsligt vill man hem, tillbaka till den gula villan, till bullbak och pannkakor, till julgran och skinka. Till de vita vidderna och leriga vägarna, till den lilla sjön som det kliade av varje gång man badat och började sticka när man satt sig i skinnsoffan. Nu när huset är sönderslaget inifrån och igenspikat utifrån, med sönderkörd trädgård och det känns som att man vill komma hem ett tag så finns det inget hem att komma hem till. För deras nya hem är inte mitt hem, jag har aldrig bott i den staden. Mina minnen finns inte där, mina känslor sitter inte i deras väggar, mina känslor är sönderslagna nu. Men kocken bor kvar, han den där som alltid mår bra och är så glad, han bor kvar i staden. Så det finns ett lätthittat halmstrå, bara att slå numret och ringa och vi är välkomna, men det är ju inte riktigt samma sak, men så nära man kan komma när det inte är som det var.